Hon blundande, såg för sin inre syn hur tretusentvåhundrafemtiosex människor kom springande mot henne, men istället för ansikten hade de djurhuvuden. Hon mötte den samlade blicken från de tretusentvåhundrafemtiofem ögonparen som stirrade mot henne. Bara en djurmänniska vände sig bort ifrån henne, bort ifrån allt. Det var hon själv, stora ögon som på en insekt, sprattlande ben i tusenfalt. Hon kände en vag känsla av svårmod, nästan som om livet saknade mening. Hon visste att det fanns en mening, varför skulle hon annars fortsätta leva? Innerst inne visste hon att någonstans på jorden fanns ett liv ämnat åt henne. Hon visste att om hon bara lät tiden gå, inte för många år så klart, men lagom lång tid, så skulle hon hitta dit. Problemet var bara att den tanken tänkte hon för över åttio år sen.

Vem avgör var gränsen för galenskap går? Vad driver en människa till att gå emot normen? Att galenskap är något subjektivt råder det inga tvivel om. Däremot kan man utifrån normen se vem som är mer eller mindre galen. Om vi utgår från att normen är klokhet, vilket håll man sen väljer spelar ingen roll; för vart man än går bort ifrån normen, är man galen. Att göra något galet kan tyckas annorlunda från att faktiskt vara galen. Det är inte konstigt att se en fullt, enligt normen, vanlig människa göra något galet. Kanske för att bryta upp en vardag av tristess eller kanske av ren obetänksamhet. Men vad skiljer då en galen person från en person som gör något galet? Skillnaden kan vi se i ordet. Att vara galen tyder på att man är annorlunda. Att göra något galet visar bara att man gör något annorlunda, utan att för den delen vara galen själv. Vad drev Don Quijote till att tro, att väderkvarnarna han såg var jättar? På ett eller annat sätt skapade Don Q. en värld som passade honom bättre, vart ligger galenskapen i det?

Jag lever som i en dagdröm, med ofokuserad blick möter jag vardagen. Jag säger inget, jag känner inte, jag drömmer, och jag längtar. När jag är som allra längst bort, längst in i min dagdröm, är jag i princip oåtkomlig, jag berörs inte av min omgivning. Det började med att jag ägnade mer tid åt mina tankar, mer tid åt att prata med mig själv än att prata med andra. Sedan ökade det successivt, från att bara vara någon enstaka gång till att bli ett permanent sinnestillstånd. Och när jag pratar med er, visst lyssnar jag, men vad är det egentligen jag hör? Inte är det vad ni svarar i alla fall, för jag hör inte ens vad det är jag frågar. Ni säger att det är mitt liv, det är mitt eget fel att jag är som jag är. Kan ni inte förstå att jag bara vill vakna ur denna dagdröm?

Denna mardagdröm.

Det var inte alls meningen, det skulle inte sluta såhär, men när jag nu tänker tillbaka, kan jag inte se någon annan utväg. Var det olycka, eller var det bara våran tur? Jag försöker att inte tänka på det, men vad kan jag annars göra? Allt jag gör, allt som finns runtikring mig, har en koppling till dig. Jag minns hur du såg ut när vi sist sågs, du hade ett par skitiga jeans, en urtvättad t-shirt och orakad som vanligt. Du frågade mig varför jag satt där ute i kylan, jag svarade att jag inte tyckte att det var särkilt kallt. Du skakade på huvudet och gick in. Jag hörde hur du ropade inifrån köket, ”vill du ha kaffe?”, ”Nej tack” svarade jag och eftersom du själv aldrig drack kaffe så struntade du i det. Några minuter senare hörde jag ett hårt duns, som om något tungt fallit till marken. Jag ropade efter dig men du svarade inte, jag vänta lite med att gå in, men efter att du inte svarat andra gången jag ropat så kunde jag inte sitta kvar längre. När jag kom ut i hallen såg jag att du hade snubblat på några av mina gamla kläder som jag tänkte lägga i tvättkorgen tidigare. ”Hur gick det?” Frågade jag, men du svarade inte, jag tände lampan eftersom det var för mörkt i hallen för att riktigt kunna se någonting. Då förstod jag varför du inte svarade, i samma sekund som jag såg blodet på byrålådans kant, visste jag att detta var en syn jag för evigt skulle bära med mig, hur du snubblat, fallit handlöst och slagit i tinningen i kanten, jag visste att i samma ögonblick som ljuset tändes, skulle vi aldrig ses igen.

Vi pratade ofta du och jag, mest på skoj, men med ett underliggande allvar, om vad våra sista ord i livet skulle vara. Du brukade ofta sitta länge, tyst, fundera över vad du skulle säga, och varje gång du sa något, var det som om du fångat ett helt liv, i en enda mening. Nu när jag tänker på det, tror jag knappast du eller jag hade kunnat ana att det sista du sa i livet skulle var, ”Vill du ha kaffe?”

Jag måste erkänna en sak. Det tar verkligen emot att säga det, men jag måste få det ur mig. Jag, är den flygande fågeln som inte längre vill flyga. Och du, är den som fick mig att känna så här. Jag vill inte flyga mer. Jag tittar upp mot träden, jag ser ner mot marken, jag går hellre än att flyga. I början var det bland det bästa jag visste, att bara flyga. Efter ett tag var det inget märkvärdigt, men inget som jag ville vara utan. Men nu, vill jag aldrig flyga mer. Vi lovade oss själva och varandra, att aldrig sluta flyga, idag bryter jag det löftet.

Kära du,

Jag hade en gång en vän, jag säger så, därför att han inte längre finns med mig. Kära du, din vän är död. Det var i förrgår morse som vi hittade honom medvetslös. Vi, nej de, jag var inte där. Men de berättade för mig. De ringde till mig omedelbart. Jag minns att jag svarade med en tillgjord röst, ”hallå?”. ”Erik” sa hon. ”Nej” svarade jag med en ännu mer tillgjord röst. ”Kan jag få prata med honom?” frågade hon, jag antog att hon spelade med. ”ERIK!” ropade jag, ”VAD?” skrek jag tillbaka. ”TELEFON!” ropade jag, igen med tillgjord röst. Sekunden efter talade jag med henne, ”Hej det är Erik” sa jag som om jag nyss sprungit till telefonen. ”Erik” sa hon med allvarlig röst, ”han är död.”

Aldrig tidigare har ordet verkat så overkligt. Död, vad är man då? Jag lyssnade inte längre på vad hon sa, jag hörde inget annat än mina egna tankar. Död, var är man då? Hon tog min hand letade efter min puls, ryckte i mina ögonlock, slog mig om kinderna, dunkade sina knutna nävar i mitt bröst och hon grät.

”Han är död” sa hon.

Jag såg en eka på stranden, och runt omkring den några barn.

Så ovetande om vad som händer, det kunde lika gärna varit jag.

Jag sitter här och väntar, stör mig på sanden mellan mina tår.

Du som tar allt förgivet, det är dig alla väntar på.